Sedan 2014 äger jag egen häst. Grynet heter damen ifråga, född 2002. När vi träffades var hon stressad, ofokuserad och osäker vilket ledde till en rad oönskade beteenden och ett antal mindre fysiska åkommor på grund av den nästan konstant höga stressnivån. Vi har jobbat mycket med att öka hennes självförtroende och båda lärt oss sjukt mycket under resan, som är långt ifrån slut. :)
Hon är en helt annan häst idag och har beskrivits som cool, ödmjuk, följsam och mycket trevlig av andra som har hanterat henne.
Du kan läsa mer om vår resa, lärdomar och metoder på
Romero, en fin liten andalusier i sina bästa år, som jag fick rida och umgås med när jag ville. Efter ett års arbete kunde jag rida ut i bara grimma. Dessutom klarade vi en del ridfigurer utan hjälpmedel i alla gångarter. Det var tufft att säga adjö när vi flyttade till Sverige. Som tur var flyttade han till ett ställe där man hade tid med honom och tog långa promenadritter som han älskade så.
Så småningom blev jag medryttare på Putte, en oerhört pigg och glad kille - och rädd för det mesta, så som brevlådor, soptunnor, grusfläckar mm... Hans känslighet må ha gett mig ett eller annat hjärtsnörp under de åren vi tillbringade tillsammans, men den gör honom otroligt uppmärksam och lättlärd. Jag har förmånen att fortfarande få träffa honom då han bor nära.
Första hästkompis i Sverige var Tompa, irländsk halvblod född 1980 precis som jag, och en av världens klokaste hästar. I tre underbara år fick jag vara medryttare på honom. Han gick bort i december 2011, saknad för alltid. Av honom lärde jag mig framför allt att ha tålamod med och förtroende för oss båda.